Varberger, Lakelander och Kongsberg – Nordens sista massproducerade studsare

Historien bakom Lakelander och Varberger är något som förbryllat nordiska jägare i decennium, och det är förståeligt eftersom den är både lång och snårig. I den här artikeln försöker vi en gång för alla reda ut vad som faktiskt hände med dessa studsare.

Se vår video om Lakelander, Varberger och Kongberg här:

Vad är det egentligen som gör ett jaktvapen framgångsrikt? Om man bygger ihop ett högteknologiskt och praktiskt jaktgevär, av god kvalité och sedan försöka sälja det till ett överkomligt pris, har man då en garanterad storsäljare? Frågan man personerna som försökte sälja studsarna Lakelander, Varberger och Kongsberg så blir nog svaret ett rungade nej!

Trots en innovativ design, kvalitetsmässig produktion och minst 8 separata försök i 3 olika länder att återuppliva tillverkningen, så gick det studsarsystem vi numera i Sverige kallar Varberger i graven. När man till sist upphörde med den systematiska tillverkningen av Varberger så var det den sista masstillverkade svenska studsaren.  

Början i Finland – den första Lakelandern

Historien om Varberger tar sin början i Finland år 1974, med geväret TAP-174. TAP står för ”Tampereen Asepaja OY”, eller “Tammerfors Vapenfabrik AB” på svenska, och 174 kommer ifrån årtalet. TAP var en finsk vapentillverkare som förutom jaktgevär och pistoler är mest känd för sin kpist ”Jati-Matic”, som tillverkades i en liten skala på 80-talet.

För att bättre förstå Lakelander måste vi först titta på hur marknaden för jaktstudsare såg ut omkring 1970.

Remington hade år 1962 mer eller mindre bestämt hur ett modernt jaktvapen skulle se ut i och med sin 700-modell. Befintliga vapen baserade på Mauser 98:an, däribland Husqvarnas 1600-serie, ansågs helt plötsligt förlegade och den moderna ”knökmataren” med två stycken främre låsklackar tar helt och hållet över på 60-talet. Winchester går 1964 över till ’push-feed’ på sin modell 70, Tikka lanserar sina modeller M55 och M65, och Husqvarna kommer 1967 lansera den kanske bästa push-feed mekanismen någonsin, 1900:an. Debatten pågår än idag om push-feed verkligen är bättre än kontrollerad matning, men 1970 ansågs frågan i alla fall besvarad.

Lakelandern har 9 låsklackar, 3 gånger 3.

1970-talet blir alltså en tid för innovation inom jaktvapen, och flera olika tillverkare letar efter nästa stora steg att kapitalisera på. Ett par huvudspår inom vapendesign tar form: multipla låsklackar, baklåsare och rullmagasin. Steyr lanserar år 1969 sitt gevär SSG-69, vilket använder sig av alla tre innovationer samtidigt, Sauer lanserar sin modell 80 1972, vilket är en baklåsare med infällbara låsklackar. Carl Gustaf övergår 1978 till sin egen variant av Sauer 80. Fler tillverkare tar efter Steyr och övergår till antingen bakre eller delade låsklackar. HDF lanserar sina studsare ifrån Voere 1976 med så kallad ”fat bolt” och tre främre låsklackar.

Tanken ifrån alla är att innovation är vägen framåt och att överlägsen teknologi leder till framgång.

Det är i denna miljö TAP-174 designas av Lars Andersson, och det är för tiden ett mycket innovativt system. Designen skall ha vunnit pris på Bryssels Innovationsmässa år 1976, ett faktum som vi påminns om gång på gång i broschyrer ifrån de olika företag som salufört studsarna därefter. TAP-174 använder ett löstagbart rullmagasin och har 12 låsklackar, dvs. 3 gånger 4, vilket för sin tid, och än idag, ändå måste kallas en ansenlig mängd! Teorin bygger på att ju fler separata låsytor mekanismen har, desto starkare kommer den att vara.

När geväret ett år senare kommer i produktion som modellen Lakelander TAP-375 har man dock reducerat antalet låsklackar till 9 och fixerad rullmagasinet internt. Den här grunddesignen kommer sedan att följa med studsaren framöver. Byggkvalitén är hög och den som på sent 70-tal köpte en TAP måste onekligen ha imponerats av den innovativa designen. Priset var överkomligt, och 1977 kostade en Lakelander 1,390kr, jämförbart med t.ex. en Winchester m70, men billigare än Carl Gustaf 1900, Sako eller Tikka, vilka kostade alla kostade ett par hundra kronor mer.  

Positiva recensioner och attraktivt pris

I en recension ifrån Jaktjournalen 1977 beskrivs studsaren som ”en nykonstruerad mekanism med rullmagasin”, vidare nämns de 9 låsklackarna, den snäva öppningsvinkeln på 60 grader och man skriver ”blånering och finish var bra och passningen trä-metall utan anmärkning. Stocken däremot är i klenaste laget och ett fylligare pistolgrepp och en rundare förstock hade gett vapnet ett bättre utseende och samtidigt hade det blivit bättre att ”hålla” i.” Kalibrarna som erbjuds är 6,5x55, 308, 30-06 samt 9,3x62. Med andra ord ett vapen som borde vara konkurrenskraftigt och gav kunden valuta för pengarna.

Lakelander TAP-375. Originalet irån Finland.

Lakelandern har en tvålägessäkring samt en plundringsknapp för magasinet, vilket laddas ifrån toppen och kan plundras med hjälp av knappen på sidan, vilken släpper på spärren och låter magasinfjädern trycka ut samtliga patroner efter varandra.

Det som kan vara lite krångligt med dessa är att ta isär slutstycket, om man nu känner sig sugen på att göra det, vilket är långt ifrån en enkel process. Det finns ett speciellt verktyg för att hjälpa till att spänna upp och ned slutstycket vid demontering, och det är definitivt att rekommendera för den som vill skruva med sin Lakelander eller Varberger.

Lakelandern kommer till Sverige

Även om själva designen heter TAP-375 så är namnet Lakelander med ifrån början, och är det namn man marknadsför under. Men fabriken i Tammerfors får inte den ekonomi i projektet som man hoppas på och 1979 säljs rättigheterna, för första gången. År 1980 övergår tillverkningen till ett svenskt företag och studsaren byter namn till enbart Lakelander 375. Det är i princip samma studsare som TAP-375 men nu sker tillverkningen i Sverige istället.

Tillverkningen av Lakelander i Sverige går dock dåligt och det första företaget, som ligger i Nora, går efter ett par år i konkurs. Ett nytt företag som kallas ”Landtec Swedish Rifle” tar snart nog vid och fortsätter tillverkningen. Varbergs Finmekanik i Varberg tar över tillverkningen av lådor, medans piporna kommer ifrån Belgien och kolvarna ifrån Italien. Studsaren heter fortfarande Lakelander, så det finns alltså Lakelander studsare tillverkare i Varberg!

1987 tar företaget Varberger Precision över och 1989 vinner detta företag en rättegång och blir till sist obestridligt ägaren över patent och tillverkningsrättigheterna, i alla fall i Sverige.

En Norsk passus

För här delar sig historien i två, eller ’i to’ kanske men egentligen borde säga. För en av de finska designerna av TAP-375 säljer tillverkningsrättigheterna separat till Norge, till det statliga företaget Norsk Forsvarsteknologi ungefär som Varberger Precision tar över, och 1989 lanseras studsaren ”Lakelander 389” i Norge. Varför 389? Jo, för att det första exemplaret levereras i mars 1989. Man förenklar designen och övergår till 3 låsklackar istället för 9. Men snart nog blir man av med rättigheten att använda varumärket Lakelander och studsaren byter namn till Kongsberg.

Den uppföljande modellen lanseras i mars 1993 och kallas följaktligen Kongsberg 393. Gevären säljs i jaktutförande med olika nivåer av kolvträ, och sporterutförande, med sporterkolv och tung pipa.  De norska Lakelander och Kongsberg här trelägessäkring, medans de finska och svenska Lakelander och Varberger håller fast vid tvålägessäkring.

En studsare benämnd ”Lakelander” kan alltså vara byggd i antingen Sverige, Norge eller Finland! Heter den TAP-375 så är det sannolikt Finland, endast 375 Sverige och 389 Norge.

Lakelander blir Varberger

Men oavsett vad norrmännen hittar på så fortgår tillverkningen i Varberg och till slut byter man även gevärets namn till Varberger.

Erik med en Varberger 757

Det nya företaget vill investera hårt i studsaren och ambitionen är att bygga en modern precisionsstudare av högsta kvalité. Man köper piptillverkaren Ictus och nu tillverkas både lådor och pipor i Sverige, allt för att kunna leverera absolut bästa möjliga kvalité. Man uppdaterar även designen och nu får studsaren 6 låsklackar istället för 9, det hade nämligen visat sig svårt att tillverka alla 9 separata låsytor helt rätt och därför blir slutresultatet bättre med 6. Låsets styrka påverkas enbart teoretiskt och det är fortfarande en mycket starkt konstruktion. Modellen heter 757, och är förmodligen den bästa av alla olika varianter av designen.

Varberger 757

Varberger lanserar även 1993 den enklare modellen 717, som har enklare finish och endast 3 låsklackar, i linje med Kongsberg, och andra konventionella gevär som CG2000 eller HDF Voere. Piporna är dock de samma och en Varberger 717 ska skjuta precis lika bra som en 757:a. Det finns även en Lyxvariant som kallas 777. Ekonomin fortsätter dock att gå knackigt och trots ett samarbete med Winscan, den stora svenska jaktagenturen som också sålde Carl Gustafs produkter ända fram till slutet, så går ekonomin för Varberger helt enkelt inte ihop.

Varberger 757 har 6 låsklackar, i 3 par om 2.

Man gör även försök att lansera studsare tillsammans med Norma och Varberger erbjuder studsare i både 308 och 358 Norma magnum ett kort tag på 90-talet. Men trots alla försök så tvingas företaget i konkurs 1998. Uppskattningsvis säljer man drygt 1000 studsare per år på 90-talet, vilket inte räcker för att bära alla kostnader.

Ett kaosartat slut för Varberger

Och det är nu, precis på slutet, som storyn verkligen tar skruv på allvar, och tillverkningen skiftar snabbt mellan olika företag, och modellsortimentet förändras därefter. Här är historien som jag lyckats knåpa ihop den.

Var företag försöker med så enkla medel som möjligt bygga nya studsare. Man gör små försök att förbättra designen och modellerna förändras snabbt och små skillnader i konstruktionen uppkommer med varje nytt företag. Det kan vara svårt att datera studsare ifrån denna era eftersom man dels sätter ihop studsare av äldre delar, samtidigt som man även tillverkar nya delar i mindre skala. T.ex. så förändras slutstycksspärren och blir robustare, då denna alltid varit problematisk för Varberger. På 00-talet övergår man även till ett löstagbart magasin till fördel för det interna rullmagasinet, och precis på slutet så lär man enbart ha tillverkat 717:or, dvs. med tre låsklackar.

Rättigheterna till tillverkning säljs först till ett företag som kallas ”Kalix Precision AB”, vilket mest bygger studsare av lådor och trycken tillverkade i Varberg. Piporna kommer nu ifrån Lothar Walther i Tyskland, och kolvarna ifrån Italien. Kvalitén på vapnen sjunker märkbart, och Kalix Precision går snart nog i konkurs. Runt 2003 tar Norråkers Mekaniska över, och förlägger tillverkningen till Norråker. Man försöker förbättra kvalitén i tillverkningen och gör försök att återlansera studsarna både i Sverige och utomlands.

Studsaren säljs nu under varumärket Norråkers Vapen, men firman dras med ekonomiska problem och tillverkningen tar aldrig den fart som behövs för att bolaget ska kunna gå runt. Någonstans här förenklar man designen och gör sig av med rullmagasinet till fördel för ett radmagasin. Efter ett kort tag antingen flyttas eller säljs produktionen till Hoting, och företaget byter namn till ”Varberger Sweden AB”.

Det nya företaget har stora ambitioner men tillverkningen är svår att få igång. Verktygen är vid det här laget utslitna och behöver bytas ut, något som man inte har pengar till. Tillverkningskostnaden blir för hög och de priser man måste ta gör studsaren oattraktiv i jämförelse med andra alternativ. Det här är t.ex. Sako 75:ans storhetstid, och svenska jägare har många bra vapen att välja mellan. Man arbetar med en syntetstockad variant, där stocken köps in från USA, och studsaren levereras till kunder, men produktionen förblir liten.

Klockan klämtar nu till slut för sista gången för Varberger.

2007 eller 2008 går Varberger Sweden AB i konkurs och P-O’s Kolvmakeri i Skellefteå köper då restlagret ifrån konkursboet och man fortsätter ända tills idag att sälja delar och kolvar. Så det kan vara väl värt att höra med dem om du behöver något till din Varberger eller Lakelander, men inga nya delar tillverkas, så när de är slut så är det slut.

Summa summarum – var alltihopa värt det?

Där har vi hela historien bakom Lakelander, Kongsberg och Varberger. En historia som visar på de praktiska svårigheter man ställs inför när man skall tillverka jaktvapen, och att hur innovativ och högkvalitativ man än är så är det inte alltid det som leder till framgång. Konkurrensen är stenhård och de stora tillverkarna har alltid en klar fördel då de kan pressa ned priserna på ett sätt som småskaliga tillverkare helt enkelt inte kan. Och det är därför det idag finns så få vapentillverkare kvar.

"Made in Sweden" står inte längre på vapen...

Tittar vi på läget idag så kan vi konstatera att den innovationshets som präglade 70-talet inom vapen nu verkar ha försvunnit. Vapentillverkning idag handlar mer om att pressa ned priserna inom tillverkningen hellre än att vara nydanande. Tiden då briljanta ingenjörer designade framgångsrika vapen är förbi, och dagens vapen designas framförallt av marknadsavdelningar, där målet är att ge kunden vad den vill ha till ett så överkomligt pris som möjligt. Marknaden är hårt segmenterad och var ny design måste passa in i sitt segment för att ens kunna tillverkas. Lite tråkigt för den som gillar variation…

Som avslutning vill jag citera ett litet stycke ur en recension av en Varberger SLK i Jakt och Jägare ifrån 2006: ”det är bara att hoppas på att tillverkningen nu kommer igång ordentligt och man kliver fram ut skuggorna … För visst vore det väl trevligt om vi fick fortsätta ha ett svensktillverkat vapen på marknaden?”

Extra tack till:

Stort tack till framförallt Fredrik Franzén som har skrivit den utmärkta artikeln ”Den Tragiska Varberger Sagan”, utan vilken den här artikeln inte har varit möjlig. För den som är intresserad av Kongsberg så är Kongsberg Våpenhistoriske Forening en mycket bra resurs med mycket bilder och broschyrer. Det måste även nämnas att alla försök att använda AI för att researcha Lakelander / Varberger / Kongsberg har misslyckats fullkomligt, och den information som AI har spottat ur sig har i nästan alla fall visat sig vara felaktig. Stort tack även till dig som skickade ett par pärmar med gamla Jaktjournalen, där recensionen av Lakelander ifrån 1977 återfanns.